Hej. I höstas/vintras skrev jag några inlägg här där jag bland annat skrev att jag inte mådde så bra. Att jag genomgick en jobbig period i livet. Att jag kände att något fattades mig men inte visste riktigt vad. Jag tyckte att allt var tråkigt och skolan var en pärs. Jag skrev också att jag längtade hem till familjen konstant samt att jag hade en känsla av att jag ”satt fast” medan alla andra tog steg framåt.

Nu har jag insett att alltsammans hör ihop, jag var irriterad för att något fattades mig och jag ville hem till de som förstod mig. Det blev som en ond cirkel. När jag berättade för min familj att jag mådde dåligt svarade de ”det har vi vetat länge, vi har väntat på att du också ska inse det”.

Sedan dess har jag insett såå mycket om mig själv. Jag har insett att det var passion i livet jag saknade, jag saknade bekräftelse och saknade kärlek på ett högre plan. Jag har insett att jag och Pontus inte hade varit kära i varandra på säkert ett år tillbaka. Vi var mer som bästa vänner som bodde ihop, men inte mer än så. Jag försvarar inte mitt beteende under de sista månaderna under vårat förhållande på något sätt, för jag vet att det var fel. Men jag är ändå glad att det har tagit mig dit där jag är idag, med massor av mer insikt om mig själv och om varför jag mått så dåligt en lång period. OCH DESSUTOM, tagit mig till en relation där jag blir överöst med kärlek, omtanke och närhet varje dag. NU förstår jag vad passion i ett förhållande är. NU förstår jag hur bra ett förhållande kan vara när båda känner sådan passion. NU förstår jag hur bra två människor kan passa ihop. Jag älskar honom för att han tar ur kärnorna ur vattenmelonen åt mig, för att han gör ostkikare till mig, för att han alltid hör av sig när vi är isär, för att han alltid bryr sig om det jag gör, för att han alltjämt prioriterar OSS först, för att han kan få mig att le när det känns som jorden rasar under mina fötter, för att han ler sådär charmigt och för att han är så otroligt omtänksam och snäll.

Den här sommaren har jag bott hos mamma nere i Götene och arbetat som sommarvikarie på två olika förskolor. Det har varit helt underbart att vara nära alla här så länge! Efter att ha bott så länge i Flen och knappt varit hemma och hälsat på, känns det som att det var precis vad mina relationer med familjen behövde. Mitt ena syskonbarn, Elina, har blivit en riktig fastersgris och ska alltid vara med mig. Så himla mysigt. Numera kommer det aldrig att få bli så stora mellanrum mellan tripperna hemåt. 

Nu är jag iallafall taggad på vardagsliv igen med fokus på skolan. Endast 1,5 år kvar tills jag är färdigutbildad förskollärare!! Det ni. Och dessutom, nu bor jag ihop med Han med stort H. Eller med stort R, om man så vill, min Rasmus.